Längesedan
Det var ett bra tag sedan jag skrev något. Detta beror på att jag varit på skidresa i Trysil med skolan och att brorsan lånat min dator för ett lan.
Anyway.
Trysil var kul. Jag ramlade inte en enda gång! Great success.
Kris var och hälsade på igår. Vi målade SKITSNYGGA påskägg och pratade. Det var roligt. En ny tradition startad.
Fick jobbkontraktet idag, underskrivet och klart för att postas. Tror jag kanske kan gå på Metaltown. Jobbar visserligen morgon 27 men slutar kl 19 och de bra banden brukar ju inte spela förrän på kvällen. Får se när spelschemat kommer upp. Hoppas!
Jag och Lina ska på konsert om två veckor, Emilie Autumn. Ska bli roligt.
2 sittningar lv 4. Blir en tuff vecka. Lyxtuff.
Om man tror på något tillräckligt mycket, blir det då sanning? En slags sanning kanske, men kan den vara konkret? Och alla bevis man har mot sagda sak, kan de motbevisas om man bara tror och hoppas? De säger ju att hoppet dör allra sist. Tiden är bara ett mått vi människor uppfunnit, den är betydelselös och orörbar. Att säga att tiden läker alla sår är en lögn. Det är inte tiden, utan vår möjlighet att glömma, förtränga, gömma undan och ignorera. De där såren, de läks aldrig, inte på riktigt. Sedan så tror jag också att det är så, att vissa av oss är känsligare än andra. Och om jag ska placera mig själv i denna skara så gör jag det med spänning och förtvivlan. För dessa människor är de enda som kan älska så mycket så att man nästan dör. Kärleken är så vacker för dem att den inte ens kan målas, inte sjungas om, för ingenting kan göra den rättvisa. Förstår du? Så jävla intensiv. Så jävla destruktiv. Och när den dör -för det kommer den att göra- då dör verkligen en del i personen också. Och man blir aldrig riktigt sig själv igen. En hård yta slipas någonstans inuti (poetiskt kan vi säga som en mur runt hjärtat) och alla nya försök till kärlek studsar bort, kan inte tränga igenom. Ett skydd. Ett fängelse.
De känsliga människorna kanske inte kan lämpas in i ett enda fack. Alla reagerar olika. Jag får väl säga att jag reagerar så här. Missförstå mig inte nu. Jag är en lycklig människa. Jag gillar mitt liv. Men. Jag tror också att man behöver kärlek till en annan människa (och inte kompiskärlek eller familjekärlek) för att bli hel. Det är vad jag tror. Och jag tror och hoppas på att den där jävla muren kommer brytas ner någon gång. För om jag tror på det tillräckligt mycket, så måste det helt enkelt bli sant.
Vill slutligen citera Olle Ljungström:
" Vi som krossas
Krossar och går på
Små späda barn med hjärtan som elefanter
Gud uppfinn nåt nytt, som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta mer"
Anyway.
Trysil var kul. Jag ramlade inte en enda gång! Great success.
Kris var och hälsade på igår. Vi målade SKITSNYGGA påskägg och pratade. Det var roligt. En ny tradition startad.
Fick jobbkontraktet idag, underskrivet och klart för att postas. Tror jag kanske kan gå på Metaltown. Jobbar visserligen morgon 27 men slutar kl 19 och de bra banden brukar ju inte spela förrän på kvällen. Får se när spelschemat kommer upp. Hoppas!
Jag och Lina ska på konsert om två veckor, Emilie Autumn. Ska bli roligt.
2 sittningar lv 4. Blir en tuff vecka. Lyxtuff.
Om man tror på något tillräckligt mycket, blir det då sanning? En slags sanning kanske, men kan den vara konkret? Och alla bevis man har mot sagda sak, kan de motbevisas om man bara tror och hoppas? De säger ju att hoppet dör allra sist. Tiden är bara ett mått vi människor uppfunnit, den är betydelselös och orörbar. Att säga att tiden läker alla sår är en lögn. Det är inte tiden, utan vår möjlighet att glömma, förtränga, gömma undan och ignorera. De där såren, de läks aldrig, inte på riktigt. Sedan så tror jag också att det är så, att vissa av oss är känsligare än andra. Och om jag ska placera mig själv i denna skara så gör jag det med spänning och förtvivlan. För dessa människor är de enda som kan älska så mycket så att man nästan dör. Kärleken är så vacker för dem att den inte ens kan målas, inte sjungas om, för ingenting kan göra den rättvisa. Förstår du? Så jävla intensiv. Så jävla destruktiv. Och när den dör -för det kommer den att göra- då dör verkligen en del i personen också. Och man blir aldrig riktigt sig själv igen. En hård yta slipas någonstans inuti (poetiskt kan vi säga som en mur runt hjärtat) och alla nya försök till kärlek studsar bort, kan inte tränga igenom. Ett skydd. Ett fängelse.
De känsliga människorna kanske inte kan lämpas in i ett enda fack. Alla reagerar olika. Jag får väl säga att jag reagerar så här. Missförstå mig inte nu. Jag är en lycklig människa. Jag gillar mitt liv. Men. Jag tror också att man behöver kärlek till en annan människa (och inte kompiskärlek eller familjekärlek) för att bli hel. Det är vad jag tror. Och jag tror och hoppas på att den där jävla muren kommer brytas ner någon gång. För om jag tror på det tillräckligt mycket, så måste det helt enkelt bli sant.
Vill slutligen citera Olle Ljungström:
" Vi som krossas
Krossar och går på
Små späda barn med hjärtan som elefanter
Gud uppfinn nåt nytt, som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta mer"
Kommentarer
Trackback
